Lost In France Hem Le Blög Krönikor Mat&Vin Renovering Bilder Länkar Kontakt

Bäste Ulf,

Eller är det Uffe, det var länge sedan vi sågs och kanske skall vi låta det vara så, vi är troligen för lika, i sätt, våra bakgrunder, alienationen, utanförskapet och det kontrollerade intresset för fåglar, växter, den onaturliga besattheten att var en obekväm och otidsenlig renässansmänniska.

Det skulle bara bli en massa monologer pyntade med den för stunden tystes ”Jag vet”.

Sedan tystnaden. Norénstirrandet ut genom rutan bort mot evigheten. Vinet i de kladdiga glasen, mekaniskt läppjande, sedan Morfeus tidiga ankomst.

Jag läser din senaste bok och det blir nästan lite otäckt.

Hur kan det vara så, är vi vår egen version av gnälliga gamla gubbar?

Jag har min egen metod när det gäller förpackningarna.

Så här:

Vi definieras ju genom våra yrken. Vad sysslar du med då? Jaha, journalist. Media, då börjar man bli misstänksam, jag jobbar med media. Varningsklockor. Restaurangbranschen. Det mesta kan väcka nyfikenhet, följdfrågorna bara dyker upp. Vilket yrke det än handlar om.

Utom ett svar.

Jag jobbar i förpackningsindustrin.

Då smäller det direkt. Inte ord, inte en stavelse. Utan högern med en gång. Rakt i ansiktet.

Jag har stått där massor av gånger och lyriskt prisat Zoegas kongeniala lösning.

Så jag funderar, är det bara du och jag, det vore konstigt, troligare är väl att vi är ganska många med tankarna formulerade men med näsan just ovan frustrationens ytvatten.

Tvivlen finns där, kan det finnas ytterligare någon som blir alldeles salig av sentimentet i Hunters ”Irene Wilde”?

***

Jag har varit med länge nu. Allt sedan 70-talet, redan på Jacks tid, du blev en förebild utan att jag blev en av pojkarna längst fram, det har aldrig varit min grej.

Jag älskade författaren Lundell då, för att det fanns en språklig vitalitet, en berättarglädje som kulminerade i Hjärtats ljus.

Vi levde skilda under många år, sedan klev du in i mina cirklar igen, musikaliskt hade du redan gått vilse för evigheter sedan, men författaren Lundell var fortfarande en manisk jävel, som kunde binda mig vid pärmar och billigt papper.

Men något hade hänt. Där fanns så mycket bitterhet och för varje bok försvann allt mer av berättelserna, som om du inte orkade längre, utan det blev i stället det egna livet som blev din story. Vår story. Din bok. Min bok.

Jag läser inte recensioner längre. Inte konsertrecensioner, inte skivrecensioner och inte bokrecensioner.

Allt är så förutsägbart, åtta av tio har fortfarande det feministiska rastret, vi lever fortfarande i politrukernas tidevarv fast manifestet är inte samma som på 70-talet, några nyckelord är utbytta, klasskamp har blivit könsmaktsordningen, etc.

Anmälningen av Leif GW Perssons Gustavs grabb i Sydsvenskan tog priset, läs den gärna, ett tidshistoriskt dokument, sanna mina ord. Googla upp den, Malena Rydell skrev den.

Jag är numera själv recensenten, jag gillar fortfarande Pink Floyd och jag tycker Roger Waters är en rocker med ett samvete, men han blir fortfarande skändad för att han byggde arenarockens Babels torn och drabbas nu av den allra yngsta feministiska vreden där argumenten mot är att han är gubbe, gammal och därför tråkig och ointressant. Så lät det i Aftonbladet efter The Wall i Globen förra våren.

Faktafel brukar dessutom vara vidhäftade slika alster. Det gör mig inte lugnare i sinnet.

***

Jag var precis som du tidningsnarkoman. Jag har lagt av, inte för att jag egentligen ville, utan för att drogen blivit för dålig.

Aftonbladet får stå där och snart struntar jag i nätupplagan också, jag klarar inte fler rubriker i höjd med: ”Nu går vi all in!”

Fotboll är fortfarande centralstimulerande, det snabba har jag behov av, det tidiga toalettbesöket gör jag med iPhone och Eurosport-appen igång.