Jag läste om att Torres att kanske skulle lämna Chelsea.

Hans säsong beskrevs med orden:

”Han har under vintern i Premier league sprungit och fyrat av blanka skott.”

Jag var tvungen att skriva en kommentar.

”Vad är blanka skott?”

Ironin de orden var marinerade med räckte inte till, för någon svarade:

”Lös ammunition.”

***

Det finns fortfarande rader som de här:

"Jag kunde känna doften av syrenerna, den där drömska gryningsvinden, Stockholm i juni för längesedan, allt för längesen borta ändå så närvarande, kvar."

Då fylldes bröstet, men allt det andra, twittrande, bitterhet, åldersnoja och i allt det där några bekännelser, lite äkta känslor, vilket åtföljs av Ring P1, Stil och Louise Epstein. P1 på fredagar är verkligen outhärdligt, timmarna är långa till lördagens Naturmorgon även om hon låter som en barnprogramsreporter i klorofyllen. Anders Börjesson är där alldeles för sällan.

Jag ser också din ensamhet och jag vet, jag skall skjutas utan rättegång om jag använder ordet nätverk om mänskliga relationer, så jag skriver: Du behöver manliga vänner. Du skulle inte varit en sådan svår jävel som du var under rockåren, ja, om man skall tro vad dina kollegor sa om dig i Måns Ivarssons skittråkiga bok om ditt musikerliv. Den mannens verkshöjd är blott en tröskel i min källare.

Det håller inte att sitta där och vara kontrollerat gubbsjuk, vela in och ut i yngre kvinnors sällskap, och förskjuta allt annat.

Jag minns rubrikerna och spekulationerna om cancer och alkoholism och jag vet hur det resonerades på redaktionerna, hur man skulle tackla Lundell, och det var egentligen inte så svårt, jag hade gjort precis likadant, skickat ut två tjejer, reporter och fotograf, för han är svag för kvinnorna, Olle Berggren med yngre manlig plåtande kollega hade inte öppnat grinden ens.

Och så det där vildvuxna skägget. Eremiten, Howard Hughes möter Herman Hesse, vad sa det?

***

Musiken är inte angelägen längre och i boken förklaras det. Varför spela för dem som stjäl min musik.

Det är en ståndpunkt, en uppfattning, den är din, du äger rätten att ha den, men den ger långt ifrån hela bilden av den digitala musikrevolutionen.

Jag är 56 år, jag hade 600 LP-skivor när det var dags för CD:n. Några av dina plattor har jag betalat för två gånger, jag åker i en BMW 316i, du i en X5, min har samma irriterande datorfel som din, men min saknar motor, komfort och lyx.

Du har köpt många bilar tack vare skivindustrin.

Och hur var det under skivrevolten, var du konstant berusad då? När konsumenterna undrade varför skivorna var så in i helvete dyra, 150 spänn, när produktionskostnaden var några kronor?

Skivindustrins girighet – och har vi sett det förr? – blev dess fall och musikbranschen har fortfarande inte fattat något.

Utgifterna är minimala, det är konsumenten betalar till och med för distributionen, ändå är priset för den digitala musiken 100-150 kronor för en platta?

Det som går att ladda ner gratis. Vakna.

Du är inte speciellt drabbad, Uffe. Du finns knappt där ute. Jag letade, jag ville höra Bente igen, sedan jag stött på den bland Ivarssons torftigheter.

Vargmåne, den jag köpt som LP och som CD, gick inte att hitta.

Jag köpte den en tredje gång, nu på iTunes, vad gav jag? En hundring? Inflationen har gjort sitt, index för musik är inte som för bilar och bostäder.

Jag minns inte, och nu går det inte att kolla, den är borta från iTunes Store.

Men skall du hänga upp gitarren för gott, så gör det som en aktion mot skivindustrin, inte mot pojkarna längst fram, absolut inte mot dem längst bak.

För vi står där och stampar takten försiktigt och kör inte X5.

Skål!

 

Mats Härd

Göteborg i maj 2012