Det slumpade sig så att jag tog mig an Leif GW Perssons självbiografiska ”Gustavs grabb” efter Jan Guillous Brobyggarna.

De två parhästarnas senaste verk.

Den senare har jag rekommenderat kirurgiavdelning 55 på Sahlgrenska att använda som alternativ narkos utifall en buss från Järna skulle kana ner från någon lokal göteborgsk slänt.

Den förra väcker tankar.

Det är kriminologiprofessorns sätt att beskriva sin klassresa.

Den får mig att fundera på min egen. ”Arvids pojk”.

För en klassresa har det varit, även om min pappa ganska tidigt på 60-talet blev egen företagare.

Det är en titel inte mer, han var arbetare, på 70-talet jobbade han från tidig morgon till sen kväll, torsdagarna var 14 timmar långa, ingen annan kväll var han hemma före 19.00, det handlade förvisso om manschetter i hans bransch, men andras, inte hans egna.

På 70-talet var medlem i skattebetalarnas förening samtidigt som Svenska Dagbladet landade i brevlådan.

Möjligen var det resultaten att han då tyckte att den som jobbar så mycket borde belönas lite bättre, fast jag tror att någon försökte sälja in idéerna till honom och bara för att slippa tjajet, säljsnacket, så löste han såväl medlemskap som prenumeration på en tidning som inte var något för honom.

En tidning med blott en sida mer än dygnsgammal sport.

För pappa gillade sport. Han älskade idrott.

Idrottsmän var de enda sanna människorna, på något sätt var han en Avery Brundage i hemmiljö, utan att skrika på förbud eller annat, men amatörismen var en del av de beundrade stjärnornas heder.

De hade högre mål i livet än snöd vinning.

Gren, Nordahl och Liedholm fick godkänt, även ”Nacka” och andra italienska proffs men nog kände pappa igen en klassförrädare när han såg en.

Nutidens hämningslösa hat var honom självfallet fullständigt främmande. Han betraktade förrädaren med besvikelse. Tung besvikelse, tung som en dag på den dalsländska myren, dikandes.

Om Henning Sjöström, i pråliga blanka kostymer, på premiärer med glas i hand med spretade lillfinger, i tv-debatter om lappri, sa Arvid:

”Han som var idrottsman och allt. Han som hade ideal, som förde de svagas talan. Se på honom nu.”

Sjöström från Västerbotten hade kastat spjut. 66,72 var hans personbästa, han hade växt upp i en jordbrukarfamilj, precis som pappa, och hade elva syskon, precis som pappa.

På idrottstjärnor med den bakgrunden hade min pappa stora krav.

Han ville ha äkthet och ärlighet, raka ryggar och förstånd, järnvilja och envishet.

Under falsk flagg och i lånta fjädrar kunde ingen passera min pappas gränskontroll.

Vad hade han sagt om Zlatan Ibrahimovic, Cristiano Ronaldo och David Beckham?

Fantastiska idrottsmän, underbara fotbollsspelare, fina arbetarkillar – men i lånta fjädrar.

 

Göteborg 26 april 2012

Jag älskar det faktum att Blåvitt tokvärvar i stil med fiaskosäsongen 1998 och att allt går käpprätt åt helvete, och det löser sig inte förrän Hannes Stiller kastas in som en räddande ängel – för fjärde säsongen i rad.

Det går således att precis som förr i tiden hitta guldkorn på den egna bakgården, allsvenskan är faktiskt inte märkvärdigare än så.

Parallellt plockar Mats Persson Peter Ijeh till Gaisgården, bortkastade pengar, där fanns ju redan Linus Tornblad, Gothia-vinnare i fjol och med gissningsis en fjärdedel av Ijehs lönekostnad.

Svensk fotbolls allt mer påtagliga skitignödighet manifesteras med jämna mellanrum. Minns fjolårets alla avbrutna matcher så fort det small av knallskott eller om bengaler brann.

Nu varnas spelare som visar sin glädje efter att ha gjort mål.

Det drabbade Kalmars Daniel Mendes som kvitterade Djurgårdens ledning och rusade själaglad därifrån med armarna uppåtsträckta.

Martin Strömbergsson varnade målskytten, anledning att han jublade framför Djurgårdsklacken, en provokation.

Mendes ville bara rikta sig mot gud, således väldigt långt från dem på läktaren som snarare kan vara den felande länk som gör Darwins utvecklingslära fullständig.

Bara en kort beskrivning hur det går till på planen: spelare gör mål, blir glad, ibland omotiverat glad, men orsaken till det får sökas någon annanstans, han hoppar, skriker, sträcker armarna i luften och kramar lagkamrater, trots att han är en vuxen man.

Det får publiken tåla. Även lågpannade klackmedlemmar.