Att ha storslagna drömmar är inget ovanligt.

De kan handla om den stora Lottovinsten, att hästarna för en gångs skull springer rätt, att skriva nästa generationsroman eller att vinna EM-guld i fotboll.

Svart på vitt blir ofta drömmarna krossade, då ser de enkla och torftiga ut och det är först då det syns hur orealistiska de är.

De där meningarna som formades i gryningen när sömnen jagats bort och hjärnan börjar arbeta, blir i dagsljus banala som grötrim, 400 rader V75 knycklas i vredesmod ihop redan efter avdelning 4 och EM-truppen på pränt ger smärtsamt klara besked om att det inte är Sveriges tid nu.

Där finns Zlatan Ibrahimovic, naturligtvis, en av Europas bästa fotbollsspelare, en tänkbar matchvinnare oavsett motstånd och det mesta i skymningspressen fram till EM-premiären kommer att handla om Zlatan, hur viktigt det är att han är skadefri, på humör och vilka spelare som skall spela i hans närhet.

Det är inte där Hamréns dröm spricker, oavsett form finns det annat i EM-truppen som definitivt sänker Sveriges chanser.

Johan Elmander gör det. Han är gipsad, det är mindre än fyra veckor till match, gott läkekött eller ej, det ger honom – troligen – max en veckas träning med boll, sannolikt mindre och följande scenario är det väntade:

Osäkerheten blir för stor så Johan Elmander står över den första matchen mot Ukraina 11 juni.

Möjligen kan han spela i de två resterande matcherna med svenskt deltagande i EM.

***

Det är beklagligt att se samma misstag upprepas. Att förbundskaptener blir så låsta vid sina tidigt formulerade idéer att det logiska tänkandet försvinner lika snabbt som en målchans.

Den knappt rehabiliterade Ralf Edström gjorde ingen glad i VM 1978.

Henrik Larsson var långt ifrån normal standard 2000.

Och samme ”Henke” levde enbart på gamla meriter i EM 2008.

Det är bara några – svenska – exempel.

Det är inte att måla svart med den breda penseln att påpeka att Johan Elmander inte är sig själv efter en fraktur en månad innan EM, det är bara en realistisk analys.

***

Men de tydligaste tecknen på att svensk fotboll inte är konkurrenskraftig hittar man längre ner på listan.

Att spelare som Pontus Wernbloom och Samuel Holmén finns med i EM-truppen är svaghetstecken som inte går att förklara bort.

Det är nu inget fel på vare sig den ene eller den andre, förträffliga grabbar båda två, och på rätt nivå viktiga spelare.

Samuel Holmén kan följa en matchplan till punkt och pricka, och bevaka sin spelare tills domaren blåser av.

Pontus Wernbloom kan skava hälsenor på relativt hög nivå och hans speluppfattning är mycket bra, den kan vara matchavgörande, om motståndet tillåter så.

Men i ett EM-slutspel mot Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien. Nej, då räcker det inte med att vara blond och rekorderlig svensk terränglöpare på mittfältet.

Då krävs det betydligt mer.

Och det kan Erik Hamrén inte göra så mycket åt.

Han har inte så mycket att välja bland just nu.

Fast tvångstankarna om Elmander borde han gjort sig fri ifrån.

 

Göteborg 15 maj 2012