Nu ekar det igen. Avgå!

Från alla håll, det är således precis som vanligt, och jag antar att det är människans desperata jakt på svar igen.

Varför?

Eller kanske hur?

Det var så religionen föddes, vår egen asatro och alla andra, i grunden ger de alla svar på samma frågor, några kunde vara mer konkreta än andra.

Jag menar, hade Tor fått inträde till Valhall om det då var allmänt bekant att åska alstrades i molnen av elektriska laddningar?

Det som inte kunde förklaras får därför en utomjordisk lösning, något oförklarligt, samma sak gäller sportsliga misslyckanden, det som sker på planen går inte att förstå, således får tränaren skulden.

***

Aldrig svänger det snabbare än i hockey, speciellt landslagshockey, nu är det Per Mårts tur, han var gud för Wennerholm och de andra kappvändarna tidigare, nu är han tveksam, samma behandling fick Bengt-Åke Gustafsson, förbundskaptenen som förde Tre Kronor till OS- och VM-guld samma säsong (2006). Några år senare var han inte vatten värd.

***

På Svenska Fans’ Gais-forum krävs Alexander Axéns huvud på ett fat, han var gud så sent som 30 mars, då allsvenskan startade, en status Axén skaffat sig sedan han fört Gais till en femteplats 2011, den bästa säsong klubben gjort sedan 1989.

Efter den lama insatsen mot GIF Sundsvall finns det förvisso detaljer att lasta Axén för, som att oprövade Angelin som vänsterback hade Eric Bassombeng framför sig i stället för den defensivt mer arbetsvillige Mervan Celik.

Alexander Angelin fattade inte alla beslut rätt heller när det gällde att stöta eller falla och det var också på den sidan som Sundsvall sårade Gais oftast.

Att Sundsvall vann har fler förklaringar.

***

Gais har en hygglig trupp, den ser ut som fjolårets, så det handlar rätt mycket om några individuella spelares form.

Mårts kader var mer än hygglig. Det var rena NHL-smörgåsbordet och den verserade, lätt tråkige ingenjörstypen Mårts gick i samma fälla som så många gjort innan honom.

Han såg namn och inte spelare, han såg meriter och inte tillgångar, han plockade godbitarna och det blev aldrig något lag.

Det är fortfarande för många som överskattar NHL och de gör det dessutom extremt mycket.  Det har av svenska sportjournalister med hockey som specialitet skapats ett Shangri-La.

Skillnaden mellan NHL och Elitserien är inte så förtvivlat stor, betänk att Joel Lundqvist var en av Tre Kronors främsta spelare fram till skadan.

Fredrik Sjöström har massor av kvaliteter men om skillnaden är som natt och dag mellan NHL och elitserien, så kan man fråga sig vad han lämnade kvar där efter tio säsonger, för i elitserien är han bara en i mängden.

***

Defensivt var Tre Kronor hopplöst förlegat. Det var en hyllning till våldet, där fanns kraft och muskler men för lite spelförståelse. Jonathan Ericssons insats var katastrofal, uslare landslagsinsats får man leta efter. Han hade nästan lika många felbeslut som byten.

När det gäller den spelaren vet jag inte vad Mårts hade i tankarna, inte heller går det att här och nu imponeras av Niklas Kronwall för att han i NHL tacklat sig in på Youtubes topplista.

Det skall vara gott och blandat i Tre Kronor.

Mårts hade glömt att blanda den här gången.

Göteborg 17 maj 2012