Det var Clash. Totalt. Som att sänka den första single malt-whiskyn på fastande magen. Som en virvel i solar plexus.

London Calling på Konsum Avenyn. En dubbel-LP till enkelt pris, jag tror det var 69 spänn (så lite extra lade det svenska skivbolaget på).

Senare läste jag att det var bandet som bestämt priset, det var revolt mot skivbolaget, industrin, och kanske ville de spela sig ur ett kontrakt.

Joe Strummer borde rest till Sverige och piskat upp CBS-folket för att de inte följde bandets förhållningsorder.

Clash följde mig.

De gav mig ännu mer. En trippel. Där fanns allt. Revolt, revolution, solidaritet och glädje.

Det är Clash bästa skiva. De var på toppen. Som Frankrike i EM 2000.

Recensenterna förstod inte. Hängde upp sig på stilbrotten, på baktakterna, reggea-influenserna, de ville att det fortfarande skulle låta ”White man in Hammersmith palace” om Clash.

Det fanns inte många som förstod att bandet behövde utvecklas, behövde nya utmaningar, ett nytt sound för att överleva.

Jag spelade Sandinista! Jämt. Gör det fortfarande.

Efter den var det bara en platta till, Combat Rock, sedan var det över.

”Cut the crap”, utan Mick Jones och pundaren Topper Headon, var ett försök att göra recensenterna till lags, och hör hur det låter.

***

Det är i bilen på väg till Råsunda. Inget dramatiskt, AIK mot Norrköping, och bredvid mig sitter en blivande polis som gör arbetsplatspraktik, alltså ett vanligt yrke, och han hamnade på Svenska Dagbladet.

Jag lyssnar på Clash.

Han gillar Clash men är förvånad över mitt engagemang.

”Är inte du för gammal för Clash?”

Jag var väl 35, han tio år yngre, Joe Strummer var i detta ögonblick 37 och det jag tänkte säga var:

”Va fan, du är snut, det skär sig rejält med Clash.”

I stället blev det: vi var ett sedan 1979, det var då London Calling släpptes, det var höst, en ynklig rest av sommaren dröjde sig kvar bland de virvlande höstlöven på Göteborgs paradgata, där jag klev ut med dubbeln under armen.

***

Ulf Lundell fattar inte heller. I senaste romanen, ett 400 sidor långt twittrande om det egna livet, ger han Sandinista en ny chans. Förstod den aldrig då, har lättare nu.

***

Hösten 2002 innehöll rätt mycket privat galenskap. Joe Strummers hjärta gav upp Han dog i en soffa. Jag gick till Pustervik, han skulle minnas, Peter Birro som DJ.

Det hängde ett stort porträtt av Joe Strummer ovanför DJ-båset. Så småningom spelade Birro lite Clash.

Jag kände mig påsatt.

Det blev ingen tribut, bara ännu ett exempel på att någon försökte tjäna pengar på en död rockstjärna.

Inget är nytt under solen.

Göteborg, 23 maj 2012

Redan i paus under premiären sa jag till en man med ett officiellt Häcken-åtagande:

"Waris Majeed borde bära varningstext."

Calum Angus är rätt långt från titeln Årets mittback.

Han har varit rent bedrövlig och det är svårt att ranka eländet, om det är de illa timade brytningarna eller hans usla (långa) uppspel som är värst.

Sedan är det här med ögonen och den tomma blicken.

De ögonen i kombination med alkohol är inget jag rekommenderar.

Får du syn på den blicken, dimmig av allt för många öl: byt trottoar.

Derbyt följde jag på datorn. Där fanns ett par ögon till. Mikael Stahres. Den blicken, den tomheten, som syntes i hans själs spegel sade mer än intervjun. Mycket mer. Betraktaren tänkte och såg sig omkring: var är hans vårdare? Varför har han inte tvångströja? Han måste få hjälp!

Den mannen mår inte bra. Det var en galen blick.