Jaha, det är tydligen ett sådant år, ett sådant EM.

Det är -92 igen när Danmark vann.

Eller -04 när Grekland blev Europamästare.

Det gäller att hålla sig framme.

 

Europamästerskap i fotboll, vi har knappt förstått hur snabbt turneringen attackerar oss från framtiden, det var nyligen dramat i Manchester, Chelseas strafftriumf i Europa och i Sverige har Blåvitt ett sätt att röra sig som får en att tänka på augusti, fullmåne och kräftpremiär.

Alla tänkbara tecken tyder på att Gais lämnar allsvenskan i höst, det vet varje genom historien plågad gaisare innerst inne.

Så vem har funderat på det Europamästerskap Uefa skänkte till ett korrumperat Polen och ett demokratiskt ohyfsat Ukraina?

Inte jag.

Inte heller de stora stjärnorna, tycks det som.

***

Spanien har stora skadeproblem och förbundskaptenen, del Bosque, gör som så många gjort före honom att jag betvivlar att det finns några stora män överhuvudtaget, den spanske förbundskaptenen dröjer sig kvar i det nyligen förgångna, vill upprepa triumferna och har inte sett vad tiden gjort med hans landslag för att han själv hela tiden har befunnit sig mitt i rörelsen.

Så där finns en olycklig Torres, en skadad Iniesta och allas gunstling, Xavi, som tappat fart, kraft och kanske motivation.

Tyskland förlorar stort mot Schweiz, den engelska metoden att ta sig ur en återvändsgränd är fortfarande att envist fortsätta att köra framåt, Frankrike – som ingen räknar som favorit längre – har stora problem med ett Lagerbäckskt töltande Island, Italien växlar från en generation till en annan och den nya verkar vara en förlorad och Holland förlorar mot Bulgarien hemma i en träningsmatch.

Alla dessa tecken, det öppnar dörren för Tjeckien, Ryssland, Portugal, Kroatien eller Danmark.

Men inte Sverige?

Nej, Danmark men inte Sverige.

***

Det är väldigt långt mellan Danmark och EM-pokalen, det skall villigt medges, men sträckan är lite kortare tack vare en mer rutinerad coach, som även spelat matcher av den typ som väntar under EM, samt ett spel och spelare som passar bättre för uppgiften.

För skall någon av dessa högoddsare vinna krävs det en kollektiv insats på toppen av varje enskild individs förmåga, precis som Danmark gjorde 1992 och Grekland 2004.

Av det skälet går det att stryka Ryssland från den ursprungliga listan.

Kroatien då? Nej det är för mycket kollektiv.

Portugal? Fel mentalitet åt båda håll. Lillebror och förlorare i ena änden, en självuppfattning som spelet aldrig når upp till i den andra, Europas mest bipolära landslag.

Så vad är kvar?

Tjeckien.

Tjeckien vinner EM.

Tyskland förlorar finalen.

Så nu vet ni.

 

Göteborg 28 maj 2012

Giro d’Italia bara förstärker intrycken av årets cykelsäsong: den är kanon. Spännande, oviss, farlig, het – och än så länge ren.

Ryder Hejsedal vann Girot på sista etappen men mitt hjärta vann på väg upp mot toppen i Passo di Pampiago. Vilken körning.

Och under resan förlorade Mark Cavendish en spurt av den typen vi trodde han vann i sömnen numera.

Jag säger tänk om, tänk om en italienare skulle vinna OS igen. Tänk om Andrea Guardini skulle straffa hemmafavoriten på guldet som reserverats för honom i fyra år?

Snart är det touren, ovisst där också, min slant hamnar på Bradley Wiggins, om han nu klarar bergen.

En brittisk vinnare av Tour de France. Det kommer inte att uppskattas i Frankrike.

 

John Guidetti kallade till presskonferens. Han berättade om sjukdomen och hur det kändes att inte få åka till EM.

Läsarkommentarerna i Expressen var minst sagt spydiga: Guidetti egen presskonferens, kom igen, hur intressant är det, typ.

Samma invändningar skulle man kunna ha emot Expressen och Aftonbladet som direktsände web-TV från det exempellöst uppblåsta jippot.