Den här varma hösten finns det anledning att fundera över uppvärmningskrisen. Haven måste vara varma, de kalla vindarna kommer om det vrider om till nordligt och då har vi snart stormar och orkaner över oss.

Fredagen 25 november tog vindarna i lite extra. Det regnade inte men det yrde vattenpartiklar som om någon använde en gigantisk blomspruta.

Just denna fredagsförmiddag släppte jag planket. Personalchefen informerades, det var ett avspänt samtal, vi är gamla – då jämlika – kollegor från Kritaperioden. Hans bud var ganska ljumt. Mitt var det dubbla. Det är där vi står, jag vill ha 24 månader, han vill ge 12 men gav inget utrymme för mer.

Jag önskar jag hade en agent som jag kunde vråla ”Show me the money” till.

Det viktigaste: stenen är satt i rullning, det sprätter redan mossa om den.

***

Mina nätter är korta. I skydd av mörkret smyger jag upp. Jag har legat någon timma med den okontrollerade planering en drömmande hjärnhalva på kollisionskurs med den rationella halvan hänger sig åt. De spelar en tennismatch på grus från 80-talet. Det är ett evigt långbollande, ingen vill gå på nät, bara denna ständiga avvaktan på ett misstag.

Upp i mörkret och en stunds digital underhållning, sedan soffan och barmhärtighetens mörker, okontrollerade drömmars slummer och så in i sovrummet igen, den omslutande värmen ger mig ibland lite mer att bokföra på sömnkontot.

***

Staden gör också sitt. Den sliter ner dig, tär på nerverna, på ditt tålamod. Stressen äter upp din tillvaro, jag ägnar alldeles för många tankar åt att oroa mig hur och var jag skall få en parkering över natten. Jag svär eder över alla dessa egoistiska idioter som tar upp tre parkeringsplatser med en minimal bil. Jag vill ut nu, the Truman show är inget för mig längre. Släpp ut mig.