En luguber promenad på Engelbrektsgatan när tynande dagsljus möter decembermörker.

Det blev en absurd nyårsafton. Varken jag eller J hade byggt upp några förväntningar. Hon hade besökt det nyöppnade Lidl och varit nära att tömma affären. Hon kom hem med lammracks och de skulle så småningom hamna på bordet under nyårssupén. Dagen innan dök det upp musselsoppa i skallen, den gick inte att få bort, och det var en krämig jag såg framför mig.

Vi njöt av löjrom på smörstekta rundlar av vitt bröd. Vi drack cremant från Bourgogne, A fick en timme extra, det klarade han knappt.

Musselsoppan kom på bordet efter den tittade vi på varandra och ställde ın resten. Nyårsafton blev en kväll i mängden.

Jag svek min älskade rejält. Jag checkade ut innan 22.00. Slöt ögonen och kände Morfeus trygga famntag. Jag var borta.

***

2012. Ett år till, fyra hjul som snurrar. Inledningen blir nykter som vanligt. Två vita månader är min egen tradition. Det behövs inga andra nyårslöften.

Jo, jag är fri, och att skriva så är naturligtvis en paradox. När du är ung, i allra högsta grad nu, är det ett jobb som är det mest eftertraktade. En fast anställning, pengar in varje månad, möjlighet att låna, att kliva in på marknaden.

Jag kallar mig fri för jag inte längre är anställd. Jag har lämnat tryggheten. Och är fri. Inte enligt Göran Persson, jag är skyldig banken 3,8 miljoner kronor.

Inte heller har jag lyckats nå friheten enligt Ann Wibbles måttstock. En årsinkomst på banken löd hennes blygsamma rekommendation.

Ibland känner man sig som jonglören med epilepsi. Apelsinerna bara rasar ner, den obarmhärtiga tyngdlagen tar ingen hänsyn till spastiska muskler. Det är samma sak med orden. De faller ner till marken. Platt. Så började nådens år 2012.