Vi lämnar landet, vi drar 220 mil söderut, det blir Languedoc, målet är ett litet chambre d’hote i bergen, för er som inte behärskar den franska vokabulären kan det på så kallad nysvenska också kallas B&B, Bed and Breakfast eller på det gamla hederliga sättet, alltså den språkliga dräkt jag föredrar, värdshus.
***
När började sökandet? När inleddes jakten? När fick vi vittring? Ja, jag vet inte, kanske redan hösten 2005 när vi letade hus i Languedoc första gången, lockade av några bildlösa rader på Internet, stenhus i Languedoc €50 000, typ.
Det blev ett stenhus, priset blev det dubbla men vi lärde känna regionen, folket, vinet, maten och klimatet, vi kände hur det tidigt började dra och vi började prata om det.
***
Jag vaknade ur min syntetiska dvala 12 januari 2010. Jag var arg, rosenrasande och det drabbade omgivningen och GM som använde staden Trollhättan som en bricka i ett brädspel.
Jag skrek ut min rädsla när jag insåg att jag vara nära att aldrig få träffa min lille son igen. Mitt luktsinne löpte amok, ketchupen på en ostburgare från Macdonalds fick det att explodera i munnen.
De behandlade mig med silke, det var huvudet som var drabbat, det var där febern hade rasat, jag fick lära mig att gå igen.
På de stapplande benen byggdes en ny tillvaro och i den gjordes rankingen om. Gamla värderingar åkte ner på listan, några rent av på nedflyttningsplats, andra sköt i höjden och belade pallplatserna.
Jag var en annan människa.
Jag ville göra annat.
***
Stressen gjorde mig illa. Den tog fram ett fem centimeter brett stålband. Det spändes runt mitt huvud och pressade på. Den gav mig huvudvärken och gjorde mig trött. Jag behövde sova mitt på dagen. Någon timme.
Illa planerade dagar slutade med totalstopp. Träna på morgonen, möte på jobbet därefter, handla och glöm inte Bolaget, hoppa över lunchen, sedan var den någon kabel också, fika med en kompis på Radiotorget, hämta på dagis. Det fungerade inte.
Det blev bättre. Hela och långsamma dagar hemma med daglig fysisk rehab som enda inplanerade aktivitet blev till halva dagar på jobbet och efter 20 månader kändes det bra. Tillbaka i ekorrhjulet.
Men där var inte som förr. Det krävdes att du sprang mer. Längre pass och fortare och stressen fanns där fortfarande och nu kände jag, den gjorde mig illa. Jag mådde inte bra av den.
Den som tidigare var en drog.
De roligaste dagarna på jobbet var när det hände saker. När situationen och stressen gjorde dig fokuserad, när omgivningen blev ointressant, när tunnelseendet var där och ljudet runt omkring dig dämpades. När du klev in i zonen och bara jobbade på mot det kortsiktiga och tydliga målet.