Nu är det mars. Prövotid.

November och mars, där är två månader du inte behöver ha Karin Boyes klena psyke för att knäa under.

Mars som kan ha precis vad som helst i famnen, som kan få dig att tro att prövotiden är över, att nu är våren här och grattis, i år tänker jag bjuda på rekordtidiga vitsippor.

Sedan väcks du med en käftsmäll, rullgardinen upp, det ät vitt på marken, den dystra gråheten kramar varje molekyl utanför ditt fönster, kråkor och kajor gör sina skutt runt vattenpölar och våt asfalt.

Vi hade våra tidiga drömmar, några av dem hade blivit konkreta planer. Vi hade skissat i flera år, vi blev riktigt konkreta under hösten.

Jag var där först, långt innan novembers prövningar, J kände sig inte färdig. Hon var uppsagd, någon annan hade fattat beslutet för henne, hon hade varit sugen i flera år, att prova något nytt, att få utlopp för kreativiteten någon annanstans och få bättre betalt för den.

I den svenska grottekvarnen för arbetssökande mals det långsammare än vad kung Frode hade kunnat föreställa sig.

Det verkar som det viktigaste är att sätta sprätt på de arbetsmarknadspolitiska (finansiella) åtgärderna i första hand vilket betyder att intelligenta och fullt fungerande människor skall hamna i någon jobbcoachs hägn.

J sökte sina jobb, tröttnade på sin coach och kasserade in den ena besvikelsen efter den andra.

Det var under den processen hon blev färdig. Vi drar. Vi sticker söderut. Vi gör våra slarviga skisser till exakta ritningar, drömmar får bli verklighet.