Jag fick ett sådant älskat uppdrag. Ut och köp Zlatans bok, den är släppt tidigare och måste läsas och recenseras. Klockan var snart 10 på förmiddagen.
Den fanns inte hos min bokhandlare, den var slut hos en annan, till slut fick jag mitt ex men på eftermiddagen och tiden var löjligt knapp.
Drygt 500 sidor, jag sträckläste drygt hälften, nog för en recension av det slaget jag skulle göra, skrev en riktigt bra text, skickade den. Tiden i zonen var inte mer än tre timmar. Men det var farliga timmar. Jag mådde inte bra. Den lågintensiva huvudvärken var där igen. Inte extremt besvärande, mer som ett budskap, en liten påminnelse, som min egen lilla slav på triumfvagnen och budskapet var det gamla vanliga, det som också kejsar Augustus fick:
”Kom ihåg att du är dödlig!”
***
De har varit mina universitet, ett i Stockholm, ett i Göteborg. Där har jag lärt mig att läsa och att skriva.
Jag åkte ut, kom tillbaka och blev en profet i min egen hemstad. Ett namn och ett ansikte, det gjordes en mätning, jag var trea på listan över de mest igenkända. Jag gjorde 14 år och jag hade tänkt att det hade kunnat sluta så här:
”Du är en av våra viktigaste medarbetare, en lokal profil, en skicklig hantverkare som varit lojal i 14 år. Vi uppskattar sådant, vi gillar dig, du skall få en skön resa mot pensionen, vi skall ta tillvara på det du är bäst på.”
Det blev det motsatta:
”Du måste göra mer. För mindre.” Typ.
Så jag höll inte i vapnet. Det var inte mitt finger på avtryckaren. Det behövdes inte mer, om det fanns ett ynka rå som stått kvar men vajat ordentligt i eftertänksamhetens vilda orkan, så bröts det nu. Tvärt av. Det är dags att ge sig ut på den där simturen nu, ut på det mörka och riktigt djupa vattnet. Det är hög tid att släppa sargen.