Det är en märklig blandning av dröm och verklighet. Drömmarna är inte vackra, de är taggiga och mörka, det är den overkliga delen, den som är så svår att förstå, den som tar sådan tid att acceptera.

Det vardagliga är en räddning, att göra vanliga saker utan att tänka på den grymma overkligheten.

Jag och A går på bio. Piraterna i 3D. Vi cyklar dit, börjar med glass, köper godis och popcorn, A är överallt, han älskar det.

Det är den första föreställningen, 11.20, vi är inte många. Kanske åtta i den gigantiska salongen.

A har på sig sina glasögon i fyra minuter, sedan åker de av. Jag säger:

”Men, det blir suddigt utan glasögon.”

”Det blir suddigt med glasögon”, lyder hans svar.