November igen. Tungt regn. Languedoc skryter med 300 soldagar om året, jag tvivlar, vi kan omöjligt ha samma definition på soldagar. Veckan i november bjöd inte på en enda, det här var exakt sex år sedan vi besökte området första gången. Vi bodde i Lamalou les Baines, en kurort med det sedvanliga katolska klientelet som växelvis besöker Lourdes och någon by med mirakelvatten.

Hotellet var knirkande men restaurangen bra. Vildsvinsgryta, ett strävt och långt ifrån insmickrande vin från St Chinian-appelationen. Tanniner som exploderade, Grenache i kamp med Merlot om herraväldet i glaset. Säkert Carignan också.

Höstens färger ramade in hotellentrén i form av lönnar och deras långa färgfyllda farväl till sommaren.

November var snäll mot oss då. Kyligt men en sprakande blå himmel som djupnade mot bergen i söder. Därifrån kom Pyrenéernas kyla, det var den snön som fans i luften.

Sex år senare var domedagen nära. Orange varning på radion blev till röd. Se upp, risk för översvämning och med det, en ökad risk för skred.

Bergen samlar in allt regn, låter det forsa ner längs porösa hällar, under och genom en tunn jordmån, bostad och förutsättning för La Garrigue, den låga vegetationen som härbärgerar timjan, rosmarin, vildsparris och som mer inställsamma dagar bjuder på en ljuvlig bouquet med mättade dofter. Efter några dagar med regn dygnet runt är räcker inte det rotsystemet till för att binda kvar växtligheten på sluttningarna. Då hamnar den på vägen eller nere i floden.

***

Mäklaren var en gammal veteran. På telefon lät han som en av de där figurerna Bob Hoskins får spela. Hes, utbildad på gatan och vars metoder inte alltid varit snövita.

Min kommentar till vädret var:

”Det finns inget bättre väder för att gå på husjakt. Det finns ingen som helst kosmetika sådana här dagar, utan det är huset som måste övertyga dig.”

Vi tog en lång tur från tradiga Clermont-l’Herault till Le Caylar. Det var den kurviga A75:an vars främsta egenskap är att den är gratis. Mäklaren rattar sin lilla Peugeot som det anstår en man som passerat 70. Filmarkeringen ser han bara som en rekommendation på sin höjd.

På toppen av Cevennerna är avfarten, drygt 700 meter över havet finns Le Caylar. Här växer inget, det lokala vinet finns väl runt Lodéve längre ner i dalen. Regnet kommer vågrät men byn ser välordnad och välmående ut.

Stället är genuint. Stenhus, en gammal bondgård, värdshus, stall med mera. Det är stort och vårt att greppa och det har fel prislapp. Och på vinden rinner det längs innertaket på ett ställe. Jag påpekar att det är vått där och pekar. Ägaren låtsas inte se och viftar bort det. Jag går dit och känner. Måste åtgärdas pronto.

Det är ändå lockande, det toppar min lista men det ligger åt fel håll.