A klarade livet där vid övergångsstället, jag försöker se det som ett gott tecken.
Jag går hem igen, J vill inte gå, vill blunda bort alltsammans och som så många gånger förr tar det overkliga över och jag undrar om det verkligen är sant och jag vet inte hur det är med nära-döden-upplevelser och hela livet som passerar i revy, men här och nu kommer snabba och korta bilder, återblickar från vårt gemensamma liv, vår parlycka, J:s många skratt, det vi sett och upplevt under tio underbara år.
***
Kirurgen är en man, stöpt i en liknande yttre form som den första bekantskapen inom den onkologiska sjukvården. Där upphör likheterna.
För i det här skalet finns det en människa.
Han är noggrann, pedagogisk och tar sig tid. Han har inget positivt besked. Han är general och krig är förklarat och när sjukvården drar ut i strid så sparas det inte på stridskrafter. Fienden skall attackeras i luften, till lands och till sjöss.
Det blir hela programmet och det är cellgifter först.
Reaktionerna på behandlingen är i allra högsta grad individuella. Kirurgen ger ett exempel:
”Det finns sådana som kan springa korta häcken på 12.40.”
”Var det under cellgiftsbehandlingen?”, frågar jag.
Han nickar.
Jag mindes inte.
***
Vi går år vårt håll, tackar honom, berömmer hans varma pedagogik.
”Ja, med fyra generationer pedagoger tidigare, så…”
”Det där är ingen garanti”, säger jag.
8 maj 2012
Karolina fyller år. Hon får en snygg juicepress. Hon skickar asroligt sms.