Vi träffar en rätt aggressiv britt i närheten av Herepian. Stället är ok, hans fru är mannens raka motsats, ett varmt leende och ett genuint välkomnande. Det finns stora fördelar med stället men förklaringen att ”vi stänger till här under uthyrningssäsongen och så sätter vi in ett extra kök här och det fungerar jättebra”, duger inte. ”Vi kör inte mer än 20 veckor om året. Vi vill inte ha folk här jämnt.”

Jag förstår det om livet består av två dörrar och ett provisoriskt kök i hallen under den tiden.

Han svarar på alla mina frågor men jag anar en liten trött suck och uppsynen är irriterad. Möjligen är det bara så han ser ut.

Eller också är han fortfarande sur på Charles, som angav vår ankomst en timme fel beroende på att han inte ställt om klockan i bilen till vintertid.

***

Jag söker högt och lågt i flera dagar. Jag skippar lunchen i jakten på Shangri-La. Jag får huvudvärk och väl tillbaka i huset rinner vinet ner raskt. Mot slutet trycker jag in visningar. Min näst sista dag blir det tre, den sista blir bokad i sista stund sedan Lesley, mäklaren, äntligen hört av sig.

Men det är hon som ruvar på ädelstenen. I en floddal i bergen, cirka 25 km från vårt hus.

Det är färdigrenoverat. Ja, egentligen inte, men de är klara med fyra rum, acceuil, kök, matsal, uteplats, och ett slags lobbyrum med öppen spis. Det finns ett rum till att färdigställa och ett utrymme som skulle kunna tjäna som lokal för konferenser/kurser. Det finns gott om gröna ytor, en väl tilltagen parkeringsplats och floden som tangerar tomten tillhör fastigheten ut till mitten. Och där finns öring.

Det är som ett designerhotell. Renoveringsarbetet är fantastiskt utfört och väldigt konsekvent.