Lost In France – snart större än Folkpartiet

J sover bort söndagen. Det är blå måndagsångest, den som tror att man drabbas av den åkomman på måndagar, har aldrig haft en blå stund.

Det är en söndagssyssla. Dagar som alltid varit fyllda med allsköns ruelse.

I dag är det söndag innan behandlingsmåndag, ännu en stund på Blå stråket 2, en timme med droppande gift rakt in i systemet och J vill inte. Hon vill inte må dåligt.

Jag känner mig ganska blå själv, satt och funderade om versaler var grejen, stora bokstäver är ju cyberrymdens motsvarighet till skriket men i cyberrymden kan verkligen inte någon höra dig skrika.

För jag finns uppenbarligen inte. Mina skrik är tysta som en tavla av Munch.

Jag har fyra entusiaster som följer mig, som har gjort tummen upp på Facebook, alltid nå’t, snart är jag större än Folkpartiet, jag är åtminstone bättre än Jan Björklund, fast det säger inte så mycket det heller.

***

Vi var på Hos Pelles igår. Bra mat, hyggligt vin, inte mer, trevligt sällskap, Svens Svenska Sipro bjöd, Assar höll ett tal, typ, bra på alla sätt och vis.

Fast det var den där alienationen igen, att känna sig utanför, ty personalen hade kamrater där, vänner eller kollegor, de satt i ett hörn och drack och pratade lågmält, en av tjejerna såg ut som hon rymt från 30-talet, möjligen oavsiktligt trampat på en tidsbalk, och allt var så uppenbart att de hade något intimt, de tre i hörnet och tjejerna som serverade.

Något bättre, något oåtkomligt, något som förstärkte utanförskapet.

***

J förbjöd mig att uppträda i t-tröja. Linnégatan, är inte alla gig där t-tröja?

 

4 juni 2012

J:s andra födelsedag. I dag är det 40 år sedan det lilla knyttet kom ensam till Sverige, landade på Torslanda och togs emot av Ove och Katarina.

Det är också dagen för den andra behandlingen med cytostatika.

För mig, som bara är en enkel bifigur, kändes det innan den första som inför tandläkarbesöken i mellanstadiet.

Det fanns en obalans inombords, något otäckt och okänt väntade runt hörnet.

Jag förstår hur J känner det.

Igår sa hon:

”Jag vill inte. Jag vill inte bli illamående, trött och eländig. Jag vill inte.”

Jag är värdo som PT i det här sammanhanget.

”Kom igen, räkna ner, efter den här är det en mindre. Det är som att göra lumpen, fyra cellgiftspinnar muck, typ.”

***

Karolina och Andreas kommer hit senare med present. Jag vet vad det är.

Arkiv

2011

2012

Framtiden

Bakom hörnet lurar döden

Budgeten spräckt i Borås

Den franska bondeparadoxen

De sista knackningarna

Det var inte bättre förr...

Falkar och baconlindade dadlar

Feberdrömmar i tropikerna

Genialisk midsommar

God cop, bad cop

Guld och silver i parken

Efterlängtad glöd

Elevator-None – Hisingen

En köksshoppares paradis

En könskvoterad gräddfil

En varm lördag i maj

Ett maskineri utan gud

Ett väl spelat cancerkort

Fest i Byn

Formen i en bag-in-box

Förorten Lindvallen

Han kom från skogarna

Hem till förlorad trygghet

Hologramet Zlatan inget vidare

Här är jag - var är Facebook?

Ibland faller orden platt

Ingen Limoncello i år heller

In Vino Veritas

Jag är en djefla man

Jabba i 3D

Kanal för de förnumstiga

Livet är underbart

Lokala nyheter om jordbruket

Lugn, det är snart midsommar

Långsamhetens lov

Lärkans drill svårslagen

Mitt i livet - typ

Män som är tysta tillsammans

Nationaldag med nationalrätt

Nu tar jag fram fisken

Och satt extra svaj på håret

Paellakvällarna är borta nu

Pensionatsliv vid Svarta Bergen

Polarforskning i Sydfrankrike

På jakt efter rätt Nemo

Rutinkontroll, bara

Sedan gav webguden oss Muse

Show med lönsamhet

Snart större än Folkpartiet

Sommarstugeinbrott och straff

Som blod nedför kaklet

Som en väntrumsveteran

Stenhård lokal fågelskådning

Stum talan i egen sak

Stör ej - hjärntvätt pågår

Trendspaning av en chili-odlare

Tröttsam svensk henförelse

Vitlök, kakor och glass

Våra skisser blev färdiga

Våra liv som brottstycken

Årets yrke: genuspedagog!

Lost In France Hem Le Blög Krönikor Mat&Vin Renovering Bilder Länkar Kontakt

3 juni 2012