9 juli 2012

Ibland kommer det bara över mig, tungsinnet, det svenska, det finska, det från skogarna, fuktigt mörker bland täta granar, och jag vill inte vara där.

Det är det ständiga existentiella grubbleriet, det är jag, Derrida, Sartre och hans kvinna, jag minns inte vad hon hette, vårt farväl i Hiroshima blev så hastigt och abrupt och så är det min namn-afasi, den oförbätterliga.

Så varför är jag på jorden? Vad har jag för rättigheter? Är jag bara en bricka i det eviga spelet, varför är jag satt att forma A och vilken helvetes jävla framtid har jag skapat för honom.

Vi som planerade, kanske inte så väl, men väldigt bra, utifrån våra liv och förutsättningar och för hans naturligtvis, den oskyldige, ängeln, det rena samvetet vars oskyldiga sömn ständigt driver fram mina tårar.

Hur ser vårt 2013 ut? Vi har ingenting. Min kapacitet är begränsad, skall vi sakta förgöra vårt kapital, gå under, följa med skeppet i bråddjupet bara för att det är vår plikt.

Jag har inget att ge längre.

Jag är färdig. Jag är slut. Förbrukad. Utsugen. Varje kreativ stavelse jag klämt fram har skapat mervärde för andra.

Ingen ser det.

De ser bara en man, för gammal, och därmed behäftad med färdiga åsikter.

Få orkade bry sig, läsa orden, ta in dem, förstå dem, jag fick stå där ensam och naken, och känna vindarna piska min nariga hud.

Ge mig min frihet, ge mig min vila, jag måste ha den nu.

Längre fram kan det vara för sent.