Le quatorze juillet, den franska nationaldagen, Bastille day på engelska, firas för att Bastiljen stormades den 14 juli 1789, fångarna fritogs, stenen var satt i rullning, kanske tog också bakelserna slut.

Mitt och A:s firande blev stillsamt. Vi åt en genuin fransk middag, en sydfransk specialitet, ”Cuisse de canard confites”, serverat med potatis, apelsinsås, grovt hackad knaperstekt bacon och hackad persilja och gräslök från köksträdgården.

Amanda åkte hem fredag den 13:e, det gick bra ändå. Det känns tomt utan henne.

Men på måndag blir huset fullt. Två gånger Andreas och Karolina.

A längtar stort efter dem.

Vi sliter på varandra. Drygt en månad nu, bara jag och A. Han längtar efter mamma, det gör jag med, hon går in nästa fas nu, cellgifter baserade på idegran, vilket fick mig att fundera på hur man kom på det.

Någon cancersjuk naturälskade som bryggde te på idegransskott?

Troligen inte. Just sådana skyr medicinarna som pesten.

Det är i alla fall den tuffaste delen. J är tapper som den siste överlevande japanske soldaten från 2:a världskriget, han som vägrade lämna sin post på ön i Stilla havet.

***

Touren for förbi. Närmare än så blir det inte i år. Målgång i Cap d’Agde. Tyske Greipel vann spurten, Kessiakoff vurpade 20 km från mål, klarade sig helskinnad och behåller den prickiga bergakungströjan.