22 juli 2007

Andreas har åkt till Barcelona. Han är tillbaka här om cirka tio dagar. Då skall köket vara arbetsklart.

Johanna ringer från Göteborg.

Den lilla varelsen i hennes inre har blivit större och hon meddelar att det är en pojke. Hon är strålande glad, jag blir alldeles varm, tänk han som i våras var 18 mm och gömde sig i ett hörn av livmodern, knappt skönjbar med hjälp av ultraljud.

Jag somnar belåten den kvällen. Med bilden av den ofödde Axel på näthinnan.

24 juli 2007

Jag har jobbat i tre veckors tid. Sju dagar i veckan. Mellan 08.00 och 18.00. En campingdusch inhandlad på Jula har hängt i det lilla förrådet på baksidan. Det har varit den enda njutningen bortsett från ost&rödvin.

Jag hade sedan länge planerat in en ledig dag.

Tisdag 24 juli, då passerar Touren förbi, sex kilometer från huset. Jag tänkte ta cykeln till Mons ganska tidigt. Fika där och vänta in utbrytare och klunga.

Njutningen är väldigt kort. Det är över på en halvminut totalt, effektiv tid.

På morgonen kommer det sms från www.masmoinscher.fr. Leverans idag. Jag går och trampar och får ingenting gjort. Kollar klockan och ser hur allt krymper.

När han ringer är det för sent. Jag går ner till parkeringen och väntar. I evigheter. Förmodligen står han och väntar på att touren skall passera förbi och vägarna skall öppnas igen.

Till slut är han där. Fransman. 160 cm lång och cirka 40 kilo tung. En pirra och massor med prylar där bak.

Bland annat en amerikans kyl/frys. Han börjar lasta av. Tittar på klockan. Kul, det har jag gjort hela dagen.

”Vart?” Undrar han.

”Följ med”, svarar jag.

Han knatar på med den enorma amerikanska ismaskinen, på vars kartong det är tydligt tryckt att det skall hanteras av minst två personer.

Vi kommer fram till huset.

”Vart?”

”Uppför trappan.” Jag nickar åt vår smala trapp.

Han svär och säger att det går inte och han måste vara i Toulouse nu.

Han hämtar de andra grejorna. Ugn, diskmaskin, tvättmaskin. Vi får in dem i huset.

Han sträcker fram pappret.

Jag säger:

”Jag skriver inte på förrän kylen är inne. Avtalet säger att den skall levereras till dörr. Det är den inte.”

”Då drar jag.” Han försvinner.

Jag går upp till dansken på krönet. Han kommer. Hans skallige landsman också. Min franske granne. Ytterligare någon.

Vi sliter av kartong och emballaget.

Balanserar det stora aset över räcket uppför trappan, landar på trappen, franske grannen sliter bort en snirklad gjutjärnhistoria från väggen, den är där för att vi skall kunna låsa dörren i öppet läge.

Vi skruvar av dörren. Den är fruktansvärt tung. Vi baxar in pjäsen. Den är på plats. Den skall leverera is också.

Jag lovar skallige dansken en vecka i huset fritt som tack för hjälpen. När det är färdigt.

Den lille chauffören återvänder. Håller skamset fram sin ordersedel. Jag skriver på.