Januari inleddes smeksamt. Citronträdet gick på finten. Stod där och prålade i solsken och 18 graders värme. Största skörden på fem år. Det dignade av gula solmogna, obesprutade och fullmatade citroner.
Äntligen får jag göra min Limoncello, tänkte jag.
I slutet av januari kom kylan. Minus 18 i Montpellier, minus 15 hos oss, den hårdaste vintern sedan 1956, året då olivträden nästan försvann från Languedoc.
Citronträdet gav upp, tappade bladen, citronerna ruttnade på kvist. Allt såg bedrövligt ut när vi kom dit.
***
Torsdag 16 februari före lunch gick jag lös på citronträdet. Hård beskärning var uppgiften. Det är inte okomplicerad, citronträd har långa och sylvassa taggar. Jag klev upp på muren och klängde på stege. Vädret var fantastiskt. Sol och gosigt, i hallen är det numera över 19 grader.
Jag tog fram eldkorgen och försökte elda upp de mest vedartade bitarna. Resten åkte i en säck. Nu är det väl bara och vänta och se om citronträdet återvänder från de döda.
***
Jag önskar att någon stoppade in Siba-snubben i en låda igen.
***
Fredag 17 februari. En fantastisk dag. Solen tar sig långsamt över bergen och toppen le Caroux, vrider varvet långsamt och flödar till slut över hustaken ner på vår patio. Först åker västen av, sedan ylletröjan. Jag soltorkar tvätten i mitten av februari, den torkar på en halvtimme trots att det är vindstilla.
I kylen står en öppnad rosé, det är roséväder, så varför inte. Lunchen blir den sparade choucrouten med lite mer bacon och värmd med en skvätt vitt vin. Smakar makalöst gott på uteplatsen i solen och med Orb stilla flytande där nere i dalen.
På hustaket mitt emot jagar den svarta rödstjärten föda, det är väl snart dags för tillökning. Det är en bra dag för jakt, värmen har också väckt insekterna, de surrar tungt och lite sömnigt. Flugorna kan gärna stanna var de nu befinner sig.
