Den märkvärdige kirurgen ger sig in på det kliniska, det är hans hemmaplan. Man skär bort det misstänkta, det skickas sedan för analys, därefter kan man ge besked om vilken typ av behandling som blir följden. Strålning eller cellgifter eller båda.

Jag tycker att han verkar vara för trigger happy. Föst skära, sedan kollar vi om vi hade rätt.

J frågar:

”Gör det ont?”

Det skär i mig, jag gråter hejdlöst inombords, vad är detta för mardröm? Vi behöver fler poäng så att vi kan få stridsvagnen. Klart att det gör ont, min älskade, och jag kan inte skydda dig.

Psykopatkirurgen svarar:

”Nej, det är ett enkelt ingrepp. Du räcker med en natt på sjukhus, du kan jobba efter en vecka.”

Sköterskan lägger huvudet på sned och ser deltagande ut. Tyst, naturligtvis, i den hierarkiska sjukvården är kirurgens ord lag.

Jag ruskar liv i huvudet, hämtar lıte luft, försöker jabba fram något för att få ronden att gå. Jag söker efter sekonden med blicken. Jag hittar honom inte.

”Vad för annan hjälp kan man få? Ni skall ju trots allt stympa en människa, det är inte en förkylning vi pratar om.”

Kirurgen ser frågande på mig. Ser ut att tänka: ”Jag? Stympa? Jag är faktiskt kirurg.”

Jag minns inte hans ord, det är ett lamt avfärdande att visst finns det eftervård av den sorten. Typ. Vad kiriurger tycker om psykiatri behövs det ingen omstörtande slutledningsförmåga för att gissa sig fram till.

Han lämnar rummet.

Då får sköterskan luft.

”Det är klart att det gör ont. Du skall trots allt operera bort ett bröst.”

Hon fick så in i helvete rätt.

***

Förlamningen släpper inte. Jag ser min dröm, vår dröm, vår framtid, försvinna. De rinner som blod ner för det vita kaklet, avstannande över fogarna, men på den glatta ytan något snabbare, på väg mot avloppet och förgängligheten, spåret är svag rött, starkare där blodet fått fäste mot den våta keramiken, men ändå bara en rest, det är inget det går att bygga en framtid på, inte ens en nutid.

J ringer sina vänner, sin mamma, sin syster, hon är i telefonen konstant. Hon ringer tandsköterskan och avbokar en tid och jag hör förskräckt hur hon säger:

”Jag kan inte den tiden, jag skall opereras, jag skall operera bort mitt vänstra bröst.”

Till tandsköterskan.