Hon lugnar släkt och vänner genom att vara sig själv. Jag får ta hand om rädslan, ångesten och tårarna.

Jag vet att fördelningen inte kan vara annorlunda men det gör det inte lättare.

***

Min ångest handlar med om det konkreta. Provsvar och efterbehandling vet vi i det här skedet ingenting om, det går inte heller att påverka, alltså bör man ägna så litet tid det går åt just den delen av det här tragiska dramat.

Ibland är det så det känns. Som om vi är mitt i en grekisk tragedi på amfiteatern, jag stirrar uppåt, jag söker efter Deus, efter Deus ex machina, guden ur maskineriet, den som skall rädda oss, ta oss ur knipan, för vi sitter fast här. Hårt. För även grekiska tragedier måste ha ett lyckligt slut.

Det finns ingen gud.

Inte i teatermaskineriet, inte i himlen.

Inte nu heller.

Hur går det för oss. Jag hade tolv månader. Tidsfristen minskar med rasande fart. Vi är på väg mot undergången. 1 januari 2013 kan vi inte sitta kvar i orubbat bo, då klarar vi inte de kostnaderna längre.

Lägenheten måste säljas. Ju förr desto bättre.

Där finns min oro.

Den blandas utan att skarvarna syns med den rena dödsrädslan. Värsta-som-kan-hända-spåret. Det finns ju där, men jag anser det vara förbjudet område. Det spelar ingen roll, rätt som det är trampar man in där och den vegetationen är slingrande och klibbig. Den försöker implementera ditt ben, vill ha dig kvar där bland döda och saknade.

***

Hon har ont. Alldeles för ont. Ett bröst och så ett snitt vidare upp till armhålan där en lymfkörtel tidigare reglerade vita blodkroppar.

Mot stora C är lymfkörtlar chanslösa.

Där upp mot armhålan finns smärtan.

Lydig som en Knutbylärljunge gör hon som experterna på Sahlgrenska predikat. Armrörelser för att inte hon skall tappa rörligheten senare.

Jag ifrågasätter: inte innan såret är läkt. Det är ju ett öppet operationssår.

Auktoritetstron är större och starkare än en ständigt kritisk äkta man, som aldrig tar något för givet och som kan få ihop en plausibel konspirationsteori om det mesta.

Även för bröstcancerpatienter gäller den svenska sjukvårdens generalplan. Ut med patienterna från sjukhuset så fort som möjligt, bort från experterna och ner på vårdcentralnivå, de tar hand om resten.

Behållarna fylls med blod. För mycket. Det står inte rätt till.

Folket på vårdcentralen gör vad de kan. J är där en gång, två gånger, J:s mamma är här och gör ett fantastiskt jobb utan åthävor, som en defensiv mittfältare som ständigt vinner bollar och artigt lämnar över dem till kollegan med mer glamour och uppdraget att slå de rätta passningarna.

Till slut blir det morfintabletter. I begränsad mängd. Över telefon. Förpackningen är så liten att den är svår att få tag i.