1 maj 2012

A är på kalas i Bushuset. Jag hade lovat mig att se och höra Löfven på Götaplatsen. Jag har inte varit där och lyssnat sedan Palme var där på 80-talet.

Det blir inte så. Löfvens jungfrutal krockar med ett barnkalas.

2 maj 2012

Strax efter 13.00 kommer sömntåget oannonserat. Jag kliver alltid på. Läser en stund, sover lite, från 20 minuter upp till en timme, två timmar i sällsynta fall.

Renoveringen ovanför oss fortsätter. Jag väcks av knackandet i en gemensam ventilationskanal.

Det låter som de sitter här. Inmurade, desperata, syret snart slut, de sista knackningarna.

3 maj 2012

Vi är inne i datumperioden. Alla dessa datum som i den latinska delen av världen betyder något. Italien har 25 april, Festa della Liberazione, jag vill minnas att de har 20 april också, att det finns massor av gator som heter 20 april, men jag hittar inget. Kan ju inte gärna vara Hitlers födelsedag.

I Spanien är det Dos de Mayo, som gäller, upproret i Madrid mot de franska ockupationsstyrkorna 1808, vilket fick Goya att måla tavlan Tres de Mayo som också är namnet på en spansk handbollsklubb, för närvarande i division II.

Det dröjer till 20 september då Garibaldi och hans styrkor intog Rom, en av risorgimentos viktigaste datum.

För oss är det nedräkning.

4 maj 2012

I dödens väntrum försöker vi inte att låtsas om vår ödesmättade framtid. På måndag skall vi dit. Sitta där bleka och nedslagna och vi skall få vår dom och den går inte att överklaga, vi har ingen försvarsadvokat, inte ens ett biträde.

6 maj 2012

J blir bara oroligare och oroligare. Det är som om hon har en varelse i bröstet och den gnager och gnager. Ovissheten är ett monster, en mörkrets furste som sprider skräck.

Jag går ut och in i olika scenarion. Från det fullständiga glädjebeskedet, att vi måndag kväll skålar i champagne. Eller det realistiska: hela programmet med de grymma cellgifterna som chockstart.