Charles på väg mot Tabacen för att köpa dagens nummer av l'Equipe.

Tidigare under veckan har jag sett några deprimerande ställen. Av det slag att det kändes lika bra att ge upp.

Små och eländiga och dyra. Med de eventuella gästerna i knäet och små krypin med låg standard för det privata. De meddelar sina omsättningar med brasklappar som ”bara under högsäsong” och ”utan någon som helst annonsering”.

Mäklaren är en cool kille. Jag gnäller över parisare, han säger att han brukade vara sådan när han jobbade som servitör på en krog vid La Bastille.

Det var inte svårt att föreställa sig. Huvudstadens arrogans, oviljan att förstå de som inte behärskar det franska språkets alla prång, det fullständigt otänkbara att göra det mesta för att förstå och hjälpa till, som att prata långsammare, enklare eller varför inte på engelska.

Han heter Charles, efternamnet är spanskt och hans engelska är för övrigt prickfri. Den är vida överlägsen min och det går inte att spåra en gnutta ”Fronck” i hans uttal.

Jag förklarar regionen min kärlek just för att folket här anstränger sig för att förstå. Jag deklarerar att jag alltid närmar mig folk med några försiktiga ord på franska och sedan efter att ha famlat i mörkret ett tag så frågar jag om vi kan ta det på engelska och går inte det så kämpar vi vidare. Men det viktiga är att båda dansar. Inte bara jag och inte efter någons arrogant stämda pipa.

Charles dricker kaffe, röker och läser l’Equipe och även om jag sedan 2004 är ickerökare så är det egenskaper jag respekterar.

Vi pratar om Internet och tidningarnas tillvaro där. L’Equipe finns där också och är ganska bra, enligt min beroende på språket högst amatörmässiga bedömning.

”Visst, men jag har köpt den här tidningen varje dag i 20 år, så den är en del av mitt liv. Jag vill hålla i den när jag läser.”