26 maj 2012
Jag läser vad Ingemar skriver på Facebook. Via J:s konto. Jag är inte där än, på Facebook, alltså. www.lostinfrance.se är där, men vem hittar dit, jag hittar inte ens ut från det stället på internet.
Alla gillar alla men inte en jävel gillar mig. Jo, tre på Google 1+ (varav jag är en av dem). Hur Ranelid är inte det?
Hela det här med Facebook får mig att känna det som om det vore internets barndom.
Jag var tidigt ute. Läste ”Internet for dummies”, där en extremt tidig användare frågade sig – och cybervärlden – ”Here I am – where is the Internet?”.
Jag förstår inte Facebook, mer än att det skapades av en snubbe som tassade omkring i området mellan psykopat och idiot savant, utrustad med en social kompetens som hade passat i gränstrakterna mellan Serbien och Bosnien i början på 90-talet.
Det känns som något saknas, en kod, en nyckel, jag känner mig som i ett främmande land där jag inte behärskar språket till fullo, där jag kan lyssna till ett samtal men inte fattar allt, där jag skrattar då alla andra skrattar, trots att poängen just gått mig förbi.
Det är som att vara inbjuden till ett sällskap men inte som fullvärdig medlem, det är en massa referenser till andra inlägg som inte finns där och jag letar men fattar inte, måste man läsa om allt från Facebooks barndom? Alla skrattar och har roligt men varför får inte jag läsa allt, varför går folk in och kommenterar och refererar till något de uppenbarligen bara har gemensamt dem emellan, varför då göra det offentligt?
Skall man göra den här texten kontextuell (ett ord som används för att stänga ute läsare, jag vet) så går det att ha synpunkter på människors behov att på 2000-talet ständigt tala om var de är och vad de gör, för vem behöver information som:
”Har precis varit ute med hunden. Läggdags snart.”
Eller:
”Lagade Brittas smarriga kyckling till lunch. Ljuvligt.”
Det är slöseri med bandbredd. Lagstifta!
