J sover bort söndagen. Det är blå måndagsångest, den som tror att man drabbas av den åkomman på måndagar, har aldrig haft en blå stund.
Det är en söndagssyssla. Dagar som alltid varit fyllda med allsköns ruelse.
I dag är det söndag innan behandlingsmåndag, ännu en stund på Blå stråket 2, en timme med droppande gift rakt in i systemet och J vill inte. Hon vill inte må dåligt.
Jag känner mig ganska blå själv, satt och funderade om versaler var grejen, stora bokstäver är ju cyberrymdens motsvarighet till skriket men i cyberrymden kan verkligen inte någon höra dig skrika.
För jag finns uppenbarligen inte. Mina skrik är tysta som en tavla av Munch.
Jag har fyra entusiaster som följer mig, som har gjort tummen upp på Facebook, alltid nå’t, snart är jag större än Folkpartiet, jag är åtminstone bättre än Jan Björklund, fast det säger inte så mycket det heller.
***
Vi var på Hos Pelles igår. Bra mat, hyggligt vin, inte mer, trevligt sällskap, Svens Svenska Sipro bjöd, Assar höll ett tal, typ, bra på alla sätt och vis.
Fast det var den där alienationen igen, att känna sig utanför, ty personalen hade kamrater där, vänner eller kollegor, de satt i ett hörn och drack och pratade lågmält, en av tjejerna såg ut som hon rymt från 30-talet, möjligen oavsiktligt trampat på en tidsbalk, och allt var så uppenbart att de hade något intimt, de tre i hörnet och tjejerna som serverade.
Något bättre, något oåtkomligt, något som förstärkte utanförskapet.
***
J förbjöd mig att uppträda i t-tröja. Linnégatan, är inte alla gig där t-tröja?
4 juni 2012
J:s andra födelsedag. I dag är det 40 år sedan det lilla knyttet kom ensam till Sverige, landade på Torslanda och togs emot av Ove och Katarina.
Det är också dagen för den andra behandlingen med cytostatika.
För mig, som bara är en enkel bifigur, kändes det innan den första som inför tandläkarbesöken i mellanstadiet.
Det fanns en obalans inombords, något otäckt och okänt väntade runt hörnet.
Jag förstår hur J känner det.
Igår sa hon:
”Jag vill inte. Jag vill inte bli illamående, trött och eländig. Jag vill inte.”
Jag är värdo som PT i det här sammanhanget.
”Kom igen, räkna ner, efter den här är det en mindre. Det är som att göra lumpen, fyra cellgiftspinnar muck, typ.”
***
Karolina och Andreas kommer hit senare med present. Jag vet vad det är.
3 juni 2012