16 juni 2012

Elementen har vi slagits emot, ödet likaså, och den förbannade oturen, fransk byråkrati och en internetleverantör som inte var mycket att ha.

A leker fantastiska fantasilekar, det är en fröjd att lyssna på dem. Det svämmar över av ninjor och monster och jag tänker, nu när sommaren äntligen anlänt till Medelhavet, på vår båtresa ner, A som en uppskruvad leksak vid frukosten, for runt som ett jehu och som vanligt tyckte han det var roligare att välja mat än att äta den.

En servitris böjde sig ner vid A:s plats och de pratade länge.

A förklarade:

- Min mamma är hemma för hon är sjuk. Hon äter starka mediciner som gör att hon tappar sitt hår.

Det var ett tårfyllt ögonblick.

***

Vi besökte Paul i torsdags. En ny knähund har han, Happy, som klängde på A hela tiden. Klorna rev honom en smula. A är som en kvinna. Han står och hoppar och blundar, springer i cirklar om det skulle börja brinna.

Paul kommer på fredagsmorgonen. Vi får upp duken på väggen. Han och Susan återvänder 20.30, det är fortfarande ljust, det går att ana rörelser på duken. Det är allt. Jag plockar in BBC Radio 5 på min iPhone, det går ett tag, sedan lägger den av, det blir Sportradion i hela första halvlek.

Sedan såg vi den svenska vändningen när dagsljuset försvunnit. Vi ser också det svenska mörkret. Andreas Isaksson stod på hälarna och ingen kunde hänga med Walcott när han drog iväg och serverade Welbeck bollen för klackavgörandet.

Bilden var inget vidare. Dessutom fanns det spökfigurer, 11 extra svenska spelare. De hjälpte inte, de var som hologram, ungefär lika effektiva i försvarsarbetet som deras verkliga spegelbilder.