Juli är förbi. Det är tisdag, den franska semestern har börjat, köerna på motorvägarna i helgen var fruktansvärda, 52 mil långa, rapporterades det.

I fredags märktes det på Intermarchén. Inte 52 mil men väldigt långa köer till kassorna och alla som stått där bakom franska kvinnor vet hur frustrerande det är.

Varje gång kommer själva betalningen som en överraskning. Då börjar det rotas i handväskan och till slut kommer ett checkhäfte fram.

Där skall plitas och noteras och verifieras.

I helgen kom också regnet. Det första sedan 12 juni. Det åskade hela natten och regnet strilade ner.

Det var välkommet.

Här blir vädersystemet så tydligt. Värmen som trycker på, dag efter dag, allt fler flugor väljer mitt kök som uppehållsplats.

Flugpappret svartnar.

Så kommer regnet och vips är flugorna borta.

Då börjar vi om med soliga 30 graders-dagar.

***

”God morgon världen” och ”P1-morgon” har jag givit upp.

Jag klarar inte fler feministiska vinklingar. Vart och vartannat inslag betraktas snävt ur det trånga feministiska perspektivet. Men det gav en aha-upplevelse. Det är som bekant tätt med genusforskare i Sverige.

Det är inte lätt att få användning av sin utbildning, den är svår att få in i produktionen, för alla kan ju inte få jobb som genuspedagog (!), likt Britta Dehlin i Simrishamn, som drog ut med rustning och lansar och fick en korvkioskägare att plocka ner en reklamskylt föreställande en mun med röda läppar mellan vilka en varmkorv vilade.

Så skall de svenska hjulen hållas igång!

Den andra uppgiften, huruvida den är avlönad vet jag inte, är att hjälpa de kvinnliga kamraterna på P1 att bekräfta deras teser.

Så när man försöker belysa det faktum att fler och fler gifter sig blir frågeställningen vad hände med den feministiska protesten?

Den inbjudna genusforskaren, vars domän sannerligen inte är stor, förklarar att protesten mot äktenskapen var en solidaritetshandling med hbqt-folk som inte kunde ingå i äktenskap.

Vilken inskränkt smörja.

Det är en redigering av verkligheten som når stalinistiska höjder, som om historien började i slutet av 90-talet och inget hade hänt innan dess. Ibsen har aldrig funnit, ”Ett dockhem” är en leksak som cementerar könsroller, Strindberg skrev aldrig ”Utopier i verkligheten”, i alla fall är den aldrig läst på genusforskningsinstitutionerna.

Jag gifte mig 1985. Vi gjorde det båda av praktiska och ekonomiska skäl. Vi ansåg båda att äktenskapen var en förlegad akt, något kyrkan prålade med. Vi hade båda lämnat statskyrkan, gifte oss borgerligt, vigda av en jurist.

Det regnade som fan.