Hemma slår J rekord i mediciner. Värktabletter, morfin, anti-hit och anti-dit och i dag, på Hiroshimadagen är det dags för näst sista cellgiftsbehandlingen. Det betyder 3-4 dagars helvete för min älskade.

Andreas återvänder idag, bra för mig, bra för A, jag och A är som ett gammalt par, allt för lika i sinnet, vi går varandra på nerverna, vi utmanar varandra, skiljs som ovänner, men tack och lov är minnet lika kort som stubinen.

Vi är snart sams igen.

Fast, jag lovar mig, när vi kommit hem tänker jag inte åka och handla med A på minst ett halvår.

Jag är fullständigt slut efter varje tur till Intermarchén i Bedarieux.

***

Jag spelade cancerkortet väl i lördags. Grannen Dick var ute med tvätten, vi språkade en stund över muren, då drog jag det ur ärmen och en stundDick Porter, ägare till grannhuset, även granne med den medeltida borgsruinen, på den magnifika terrassen. Där har man full koll på hela byn. senare var Sue där och bjöd in oss på drinkar vid sextiden.

Äntligen fick jag se deras hus inifrån, och klippträdgården som en gång var den gamla prästgården. Samt terrassen. En enastående utsikt och 360 graders koll på samtliga grannar. Inklusive oss.

***

Andreas hade rätt. Det var plastmöbler.

***

Jag bjöd in dem på grillad Dorade någon gång i veckan. Då kan Andreas demonstrera vår tradition efter avslutad Dorade-kväll:

Att elda fiskrens på grillen och se rökpelaren nå deras terrass.