En däven kväll i november berättade jag för R. Hon är min syster jag inte visste att jag hade förrän 2002. Hon började gråta. Men hon förstod och jag försäkrade henne att vi sitter ihop som siamesiska tvillingar, att det alltid kommer att vara så och så sa jag ”Bubo Bubo”.
Och för att förstå det måste man vara en av oss.
Dagen hade börjat alldeles för tidigt. Jag vaknar strax efter att restaurangerna har stängt. Det går inte att somna om, hjärnan har vilat tillräckligt, den börjar arbeta som om den stod vid ett löpande band. Jag gör om samma sak varje morgon. Gång efter gång, gryning efter gryning.
Det blir den lätta stressen igen, en snabb och rutinerad arbetsinsats och när jobbet är klart och adrenalinet lämnar kroppen finns restprodukterna kvar och jag får den dova huvudvärken och ett tryck över bröstet.
Lägg av. Rädda dig själv. Att leva vidare är din förbannade skyldighet. A behöver dig.
R också. Hon blir 40 i maj och det skrämmer säkert också men jag ser fram emot kalaset, jag hittade presenten på Bokmässan, snubben var från ett antikvariat och han hade affischer och planscher. Det blev en Kafka för personligt bruk. Sedan såg jag fågelplanscherna, perfekta reproduktioner av gamla skolplanscher, hanterlig storlek, en pilgrimsfalk till R, en berguv till mig. Ulemo får rama, alrot och smutsgrå passepartout. Ursnyggt.
Hon har en pilgrimsfalk på landet, jag skall dit i vår, norra Bohuslän, A skall med, och vi skall
Bubo bubo
dricka rödvinstoddy med filtar runt benen och lyssna på falkens skri. I april blir det dans dessutom. Trandans. Varm choklad i termos och förlossningsmackor. En sömnig A i baksätet, förväntningar i framsätet. Det blir en bra vår.